Bacha Bazi

 


Ett omfångsfullt stycke skämtsamt kallat "homo agneau" väl inom mina preferensramar har inhandlats. Dess naturligt trettiosjugradiga innandöme upplevs något varmare när jag med omsorg lyfter det ur dess "bain-marie". Det ger sköna rysningar vid både beröring och vid lubricering. Vilket exemplar. Vilken Gateau!

En bacha bazi ska enligt mig avnjutas skamlöst lyxigt till ett fylligt rödvin en fredagskväll när löven fallit och mörkret kamoflerat själva anrättningen och behandlingen. Kanske inleds kvällen med lite sång och dans för att få till den rätta stämningen. Det jag lärt mig under åren är att man ska gå varsamt fram - Det har man allt som oftast igen redan vid första förtäringstillfället. En kärleksfull knådning kan stimulera den trygghet en bacha bazi behöver. Senor mjukas upp och muskler ger med sig i den jakt på klimax och "jus de fruit" som kan komma att bli kvällens höjdpunkt.

Skål på er alla. Önskar er alla en skön höst i mångfaldens (objektivt) överlägsna tecken!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ungdomens källa del 2

Muhammed och hans flock hade spatserat många mil och hade tillslut nått fram till havet. Svinnet var hitills mycket lågt, då endast ett mindre handgemäng i gruppen hade bragt ett fåtal om livet. Efter att stambröderna lagt sig raklånga vid strandkanten för att avnjuta den missfärgade lervällingen så föll antalet dock drastiskt till följd av detta. Till svars ställdes deschiffreraren Omar Abdirashid Sharmarke, som fram tills dess setts som den informelle ledaren av blåmannaskaran. Även om intaget av salt minskade både adrenalinet och kortisolnivåerna hos den retarderade vildmannagruppen, så talas det om det som skedde än idag med darr i klickljuden. Det som numera kallas "Skräckvåldtäkten i Awdal med koprofagiska inslag" ägde rum när vreden och flockbeteendet tog över. I skrivande stund pågår dock ännu tvisten om detta, då grannlandet Djibouti delvis lägger beslag på händelsen och använder den i marknadsföringssyfte. Man kan heller inte utesluta att tvångssamlagen började på ena sidan gränsen för att sedan fortsätta på den andra. 

Vår hjälte, Muhammed, präglades av händelsen. Han lärde känna sig själv lite bättre den där dagen. Kombinationen av bråd död, exkrementer högt och lågt, hjärtskärande dödsskrik och nakna och frustande stambröder skänkte sådan lust att de små fantasier han haft om urspelade taharusher i fjärran land inte på något sätt kunde mäta sig med detta. Han somnade alldeles lugn i kroppen när  kvällen kom och endast några få tandrader kunde skymtas i mörkret guppandes kring den sedan länge avlidne Omar Abdirashid Sharmarke.

När morgonen kom hördes ett förtjust gallskrik. En av de lågbegåvade stammade okontrollerat alldeles exalterad samtidigt som han pekade mot den blåaktiga lervällingen som dagen innan kostat så många liv. En flytfarkost hade lokaliserats långt där ute. Ett snabbt rådslag, afrikas zigenare emellan, ledde till att planen lades fram för att locka till sig farkosten, som tycktes manövreras av en person. Flygbladet avslägsnades från Omar Abdirashid Sharmarkes rektum och viftades vilt med för att påkalla uppmärkssamheten. Flygbladet, som av flottens kapten misstogs för en hundraeurosedel, fungerade utmärkt. Med nyfikenhet landsteg den primitive handelsresanden rakt in i ett bakhåll. Ett oräkneligt antal våldtäkter senare hade stranden fått ytterligare ett lik på halsen. Muhammed och hans mannar tog flytfarkosten i beslag och fortsatte sin resa i riktning mot ungdomens källa.


Fortsättning följer.

Ungdomens Källa

Med kättjefull blick beskådade han kadavret. Det som en gång varit någonting livfullt och vackert hade transformerats till något dött och fult. Det var inte själva liket i sig självt som framkallade det vällustiga i de kastanjbruna ögonen, utan snarare alla tecken som gjorde att processen återspelades i den för homo sapiens relativt underutvecklade cerebrum. Kala fläckar på hjässan, små fingrar vridna i alla vädersstreck och alla tänkbara nyanser mellan rosa och blått som ersatt den naturligt bleka färg som råkade innehas av offret för dagen innan mötet med en av Afrikas horns alla stoltheter ägt rum. Blodet på marken krönte verket. Minnena av uppkomsten av minsta skavank skänkte välbehag.

Muhammed hade aldrig trott att han skulle bli någon adelsman. Resan hade varit lång och tagit många oväntade turer. En lite olycklig start på livet fick han då det inleddes genom ett oväntat fall på någon meter ur en stympad vagina medans bäraren hämtat vad som i hemlandet kallats vatten, men överallt norr om ekvatorn går under benämningen "lervälling". Det islamska konstverket skickade ut den lilla gossen några månader för tidigt, så hans mor kunde inte på något sätt lastas för fadäsen. Denna tidigare nämnda vätska var Muhammeds största energikälla den första  tiden, då modersmjölken med nöd och näppe istället kunde nära hans far. Muhammeds far var så som de flesta var i byn: Förståndet räckte gott och väl till att känna hunger, lista ut var fortplantningsorganet skulle placeras och att en generell förmåga att lokalisera sin plats i näringskedjan erbjöds.

Den kommande tiden i Muhammeds liv erbjuder läsaren inga som helst överraskningar: Undernäring, våldsamheter och både hetero och homosexuella våldtäkter präglade Muhammeds liv de kommande åren. Allt förändrades den dagen då en av de få läskunniga i byn av en slump fann ungdomens källa. Det visade sig att Den spanske conquistadoren Juan Ponce de León hade varit helt fel ute i sin jakt efter källan. Den fanns nämligen inte i sökområdet i Florida. Den gode Juan var på helt fel kontinent dessutom. Ungdomens källa, enligt det flygblad som upphittats nära Muhammeds by och knapphändigt deschiffrerats av den något klyftigare stambrodern, finns i Sverige. Sverige var för de flesta i byn sedan tidigare fullkomligt okänt, även om de hade hört talas om fantastiska platser via vandringssägner såsom: Södertälje. I Södertälje kunde man hämta papper ur väggen. För dessa papper kunde man byta till sig varor. Det enda gisslet, som störde Muhammed lite, var att enligt sägnen var man tvungen att memorera fyra symboler för att få tillgång till papyrusarken från väggen. Dock tycktes man ha nästintill obegränsad tillgång till arken, om man bara väntade lite. 

Sysslolöshetens glada dagar erbjöds enligt flygbladet. Hus som vinden inte rår på, mat som man inte behöver plocka eller jaga, ett smörgåsbord av det svaga könet (klädda för att redan innan akten uppvisa vad som erbjuds) och slavar så långt ögat kan nå som arbetar åt en själv. Som "löken  på laxen", eller "kummin i grötblasket" så gavs en sådan som Muhammed chansen att börja om sitt liv som 17:åring. Muhammed, naturligtvis själv ovetande om sin egentliga ålder, hade sedan fallet ur hans mor och trots alla vedermödor sedan dess uppnått en ansenlig ålder: 32 år. Ytters få förunnat vill jag belysa som en parentes.

Muhammed valde ganska snabbt att inleda sin resa mot paradiset. Barnen, svårräknerliga till antalet då de levande var svåra att särskilja från de ihjälsvultna, lämnades utan att tillägnas speciellt många tankar. De kunde förvisso lika gärna vara hans bröders eller kusiners avkommor. Han viftade bort flugorna, skuttade runt för att undvika all avföring på marken och stampade iväg i riktning mot havet tillsammans med de andra männen i byn.

Fortsättning följer. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

En ung Geronimo Jaegers reflektion över lågintelligent folkgrupp

Vill härmed delge de outgivna ord som jag funnit nedskrivna av min gode vän Geronimo. Det är efter rådfrågan av hans famlij som följande för första gången publiceras:

"Stadens zigenare, nu som då, fann sig i att bli kallade just det. Det kan också vara så att de rent av struntade i vad de kallades - Speciellt av oss ickezigenare. Runt gummidoftande lägereldar slöt vi upp med skumrasket för att göra gemensam sak av firandet av natten och friheten. Vi lite på vår kant och de lite på sin kant. De kvinnor som i livets lotteri fötts med för ögat lite mer angenäma anletsdrag fann det naturligt att svänga sina kroppar utmanande till allmän beskådning. Vi alla skanderade "hoochie koo" och stampade i takt till  musiken. Förstklassig systembolagsdryck blandades ut med halvjästa försök till plagiat av just dessa. Plastmuggar skålades i medhavda glas, om blandningen inte dracks rakt ur tunnor via våra törstiga läppar eller skitiga nävar. 

Det var i dessa miljöer som jag blev den jag är idag. Självklart trivdes vi i varandras sällskap. Skillnaderna fanns där och det var ingenting som vi behövde stöta och blöta där och då. Tiden kunde istället användes till att ha trevligt. När söndagen infann sig så behövde vi alla tid till att tillnyktra. Vi hade våra jobb och gå till och de hade sitt bondfångeri. Kanske hade redan deras barn dessutom rekat av lämpliga tillslagsplatser för nattliga besök den kommande veckan. Ingen brydde sig. Försäkringspremierna var låga och fotoalbum fanns aldrig någon anledning att stjäla. Lämnade man dörren olåst så fick man behålla alla fönster intakta. På fredagen festade vi som vanligt. Vi lade grunden till vårt välrenommerade multikultisamhälle. Då som nu så fick de leva som de ville. Vilka var vi att komma och döma och tillrättavisa? Vad vi var stolta."

0 kommentarer | Skriv en kommentar

A continues certamen. Vivat vero

"Gathörn vars skuggor kastar sig handlöst över de pedestrianer som så ovetande kunde passerat. En grupp gideoniters ofredande av en försvarslös pensionär med dennes alldeles egna hygnometer kanske äger rum. Leendet från gathörnets våldsförflutna ande hade synts självlysande, om någon sådan hade funnits och om något sådant hade skett. Förväntansfullt hade den fått se de gudsfruktiga måtta slag mot den stackars huginotten. Bartolomeinattens repris kunde återuppspelats med slående likhet med originalets skeende. Med barns skrik, doft av nedbrunna bilsäten och samhällets kollaps som ram till detta verk så have vi bara med hopplöshetens förtvivlan kunnat se på.

Det hat som då krävts. Det vanvett som då inte stoppats. Det kunde vi aldrig förstå... "

Så inleds den hemska trilogin "Det var vi som visste" (utgiven av Bulang & Ropandé förlag 1977-80) om samhällets förfall och underskattningen av gideoniternas dolda kamp, av min gamle vapendragare: Geronimo Jaeger. 

När jag bläddrar igenom det verk som gett upphov till så mycket funderingar kring mitt eget liv så slås jag av att kampen mot dagens problem ändå inte är avgjord, även om det ska erkännas att ondskans lakejer är i kraftig favör. Dåtidens visselblåsare var precis lika modiga som dagens. Tidens test gav rätt till den som hade rätt.

För Chelsea Mannings skull

För Edward Snowdens skull

För Monica Lewinskis skull

För Geronimo "Tutu cojones" Jaegers skull

Så förklarar jag bloggen åter öppnad.


Nu kör vi.


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg