Visar inlägg från november 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Så arbetar en svensk journalist del 2

Hans väcks av ett oljud i trapphuset. En bekant röst förklarar sin igenkännelse då hörseln och synsinnet etablerat en magisk duo tillsammans och frambringat lösning på mysteriet då Hans försiktigt smyger sig fram till dörrens titthål. Det är nästan så att Hans känner sig som en spion när han står där, "eller åtminstone en journalist", tänker han innan även hjärnans minnescentrum påslagits denna tidiga novembermorgon och erinrat honom att han faktiskt arbetar som just journalist. 

Det är Bengt som ligger och fäktas med sina demoner under dryckespåverkan, iklädd en ljus skjorta med ett vomage över bröstkorgen nästan utformat som en slips. Bengt och Hans är gamla klasskamrater. De gick på "poppens" tillsammans. (Poppius journalisthögskola). Den första tanken som slår Hans är att genast återgå till sin bäddsoffa. (Han har ju inget sovrum då han upplåtit det från början tilltänkta sovrummet till arbetsrum). Sedan kan man få för sig att det är samvetet som vinner brottningsmatchen över latheten men det är snarare så att det åter är hjärnans minnescentrum som utgör vetot för handling då han påminns om att han är en anständig människa med korrekta värderingar. Att Bengt ligger där nerspydd och troligtvis nerskiten kan ju mycket väl bero på att han dövat smärtan som samhället påfört honom. Sedan slår det Hans att här kan det utföras en samhällstjänst samtidigt som det skördas material för flertalet artiklar eller åtminstone något att berätta för kollegorna på nästa redaktionsmöte. Samhällskämpen lägger in en inte alltför stark mintpastill i överläppen och ger sig ut i trapphuset för medborgarundsättning. 

"Är det du Hasse Hin håle!", vrålar Bengt och påminner Hans om en ganska så svår tid.

Hin Håle svarar motvilligt jakande men svaret uppfattas inte då den nerspydde svimmar av och blir liggandes helt livlös. En gång hade Hans ett "riktigt" jobb. Där hade de en så kallad "kick off" där de lärde sig hur man ska handla i situationer som denna. Det var en bra kickoff, minns Hans. Inte så mycket sprit eller tävlingsmoment. Nu gäller det trots brister i muskelstyrka att försätta det av samhället så plågade stycket i position där luftvägarna frigörs. Detta klarar Hans utan större bekymmer sin fysiska kapacitet till trots. Hans sitter bakom den undsatte då ett ljud, som påminner om ljudet av den ångmaskin han lekte med som barn innan den beslagtagits av hans far, hörs svagt men tilltagande. En vind känns smekande men klart mot Hans lår trots att utgångsvärmen uppgår till människoljumma 37 grader och kommer från Bengts tarm. Vindens förväntade stank når Hans näsa och under cirka ett dussin sekunder tuffar trofast ångmaskinen på medans Hans börjar ångra sitt engagemang i denne lorthög. Hans drar en lättnadens suck när det tycks vara över. Maskinen återtfår dock sin styrka för ytterligare  sanitär plåga i några rejäla efterskalv som dessutom tycks triggat viss vulkanaktivitet och materia lämnar kratern explosionsartat. Hans konstaterar att Bengts en gång så spänstiga ringmuskel plötsligt givit vika för trycket från tarmpaketet. Han beslutar nästan omgående att inte ta tillfället i akt för att utnyttja situationen utan ringer efter hjälp. Ambulansen är snabbt på plats och Bengt forslas droppandes ut från trapphuset. 

På redaktionsmötet berättar Hans stolt för kollegor om sin samhällsinsats innan han abrupt avbryts av en kollega  just innan den förväntade lagerkranskröningen.

"Vänta nu. Det där är ju Benke. Han fick ju sparken från Nyhetsportalen Norr redan 2010 för att han försökte sprida rasistisk propaganda. Jag tror att den jäveln avsåg publicera en text där han undersökt kvaliteten på en SFI-utbildning. Han fick sluta med omedelbar verkan"

Som en påminnelse till sig själv så tänker Hans att han måste fortsätta göra som han blir tillsagd. Blir man sparkad från EN tidning så får man ju trots allt sparken från SAMTLIGA tidningar i hela Sverige, precis som Benke. Benke blev av med jobb, familj  och vänner och sökte trösten i flaskan. 

"Fascistsvin", väser Hans motvilligt till kollegornas gillande nickningar.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Nerikes Allehandas mest hängivne beundrare?

 

 

Sven-Åke från Degerfors


Ibland blir det inte som man tänkt sig när man arbetar med journalistik. Under kusliga nätter i källare med maskingevärseld smattrandes bara hundratalet meter bort i Beirut eller efter en skräckfärd på en skenande kamel i Antiochia så har jag ändå levererat min story. Lever man just då i nuet och låter det som sker ske och låter texten förhålla sig till det som faktiskt skett så har man sin story. Det blir enkelt. Det blir bra. Om man dock med en förutbestämd uppfattning tillåter sig skriva en artikel så blir det ofta inte trovärdigt. Man utelämnar saker som borde varit där. Jag vill inte endast leverera enkeltrafik från denna sida utan bestämde i ett tidigt skede  att min ståndpunkt ska vara att alla ska få komma till tals. Om jag nu smädat exempelvis den debile Lars Ströman så ska banne mig inte jag stå oemotsagd, mina meriter till trots.

Det svåra med den här texten var inte att skriva den. Det var att hitta underlaget till den. Jag vill be mina tålmodiga läsare om ursäkt. Min objektivitet är mitt signum som jag givetvis slår vakt om med samma hängivenhet som NA:s skribenter gör med sina nidrapporter om invandringen.

Med ljus och lykta under flera veckors tid har jag försökt hitta en person som står bakom åsikterna som sprids i NA. Det första spåret tog mig till en man i Bergslagens täta skogar. Även om jag skulle framfört fablerna som denne man berättade från sitt extra folierade uterum (ett ombyggt dass) som ren humor så sparkar vi inte på den som ligger. Kort och gott så var denna herre inte tillräknelig och vi är anständiga människor.

Efter dussinet uppföljningar av tips så  leder ett av dem oss slutligen rätt och jag ska härmed publicera intervjun med Sven-Åke från Degerfors. För att lägga alla kort på bordet så beskriver sig Sven-Åke själv som "vigilant nihilist", vilket också avspeglar sig alldeles utomordentligt tydligt under vårt lilla samspråk. Sven-Åke var i sin ungdom aktiv i det liberala befrielseförbundet, med extra ansvar för provianten under förbundsträffarna. (Enligt egen utsago med goda vitsord och jag har naturligtvis ingen anledning att misstro Sven-Åke).

Sven-Åke, du påstår att Nerikes Allehanda står dig närmast. Kan du utveckla vad du finner i dess agenda som tilltalar dig?

Det är världsbilden som Ströman och Schreiber förmedlar, med akuratess, dig och ditt anhang till trots. Ni blir ju vansinnigt upprörda över det som skrivs. Som lök på laxen larmar sd-folket ur sig som jerikos basuner över det hela. Så bedrägligt de bär sig till. De har ingen moralisk rätt att värna om ett folk. Moral och folk finns inte. Inte kultur heller naturligtvis.

Din bakgrund som nihilist, passar den ihop med agendan?

Som benfundamentet i sandaletten. Jag känner att vi har samma mål, jag och Ströman. Han uppvisar ingen som helst moral emot vare sig läsare, eller de som står upp för det så kallade samhället. Jag känner därmed att hans målbild för det svenska samhället är densamma som min. 

Kan du utveckla?

Nihilismen kommer frodas under anarkismens ljuvliga mantel. När samhället är upplöst så kommer vi alla finna ro. Vi har ingen högre makt att förhålla oss till, inga politiker, inga regler och inga former.

Ströman älskar ju makt, regler och förordningar minst lika mycket som sitt censureringsverktyg?

Det säger han ja. EU till exempel, det är en alldeles utomordentlig samhällsraserande apparat. Ströman hänvisar till EU:s förordningar för att förklara att vi tar emot hundratusentals flyktingar.  Han påstår att  det går inte bara att sluta ta emot flyktingar pga dessa förordningar. (Gapskratt och hostningar).  Jag tror han är nihilist som jag.

Schreiber då?

För ung.

För vaddå?

Äh sak samma.


Mina reflektioner efteråt är givetvis det för den trogne läsaren uppenbara: nämligen att denne Sven-Åke också bekräftar att även han tror att det finns en agenda och ett mål för Nerikes Allehanda som är större än vad vi först kunde föreställa oss. Jag ska nu kartlägga hur vi går vidare och hur vi kan undersöka det eventuella samröret med nihilisterna.

Kampen fortsätter.

Så arbetar en svensk journalist

Hans ska få besök av en journalistkollega. Panikslaget så rantar han runt och piffar och plockar avskrap. Äppelskruttar och tomma risifruttiförpackningar avlägsnas och placeras försiktigt på toppen av den överfulla sopkorgen under diskbänken. Likt en fånges iver att gömma smuggelgods i sin fängelsecell då en oförberedd kontroll dragit igång som i de amerikanska filmer vi ser så kastar han sig runt i sin bostad halvt ostrukturerat med en disktrasa och avlägsnar fläckar. Hans är alltid ute i sista stund.

När väl besöket dyker upp så har han hoppat i ett par manchesterbyxor och dragit på sig en cardigan över brynjan.

"Stig på, stig på, angenämnt.", utbrister han så kärleksfullt han förmår när kollegan kliver över karmen med en lätt doft av svett och bakfylla.

"Ja vi kanske kan samtala i mitt skrivarrum", fortsätter han och försöker få det att låta som tanken just slagit honom.

Hans "skrivarrum" är inrett som ett bibliotek. Gamla böcker har trots rena rama bortskänkespriser prutats ner ytterligare och placerats i bokstavsordning efter författarnamn i förvaringsmöbeln. Några väl valda klassiker med anknytning till dagens samhällsproblem är framtagna och ligger noggrant placerade på ett bord i ek. Hans har inte läst en enda av böckerna. Från närmsta kiosken har han köpt den billigaste ciggaren som han antänt och gått runt med i rummet vajandes från ena handen samtidigt som han med den andra tagit ett ålgrepp runt den lilla näsan så pormaskarna mosats tills han tröttnat och bedömt att åtminstone viss rökdoft har satt sig i väggar och möblemang. Själv röker inte Hans. Han får en sån infernalisk hosta. I ett skåp står whiskysorterna som han hört kollegorna prata om. Det sved lite i lädret under införskaffandet men eftersom det var en engångskostnad så bestämde han sig att han fick leva med det. Hans dricker ju inte. Öl kan han plåga i sig för syn skull i offentliga sällskap eller på twitterbilder. Det smakar nästan som julmust försöker han intala sig.

I ena hörnet av rummet står en stor fåtölj. "This is where the magic happens", skrockar Hans. Det är nämligen i den fåtöljen han tvingar ner sig själv när han låtsas tänka. Inför verkställandet av beställningsuppdragen han tilldelas från sina chefer så brukar Hans sätta sig en stund i denna fåtölj och tugga lite på en penna. Vanligtvis sker detta till ljudet av "Redemption song" eller någon Bob Dylan klassiker i bakgrunden. I bilen lyssnar han mest på Linda Bengtzing.  Hans intalar sig själv att han är en riktig "murvel".

Hans erhåller ett telefonsamtal som gör att han måste lämna sin gäst ett ögonblick. Det är chefen.

"Den här lilla gruppvåldtäkten du skulle rapportera om, vi struntar i den", säger chefen bestämt.
"Lilla? De var ju 8 st och offret ådrog sig fruktansvärda....", piper Hans innan han avbryts av chefen.
"Det var inte utfört av svenskar som vi först trodde. Enligt mina källor var det innevånare från afrikas horn det var frågan om. De har inte ens svenskt medborgarskap".
"Ojoj då förstår jag", utbrister Hans samtidigt som han försöker lokalisera "afrikas horn" på sin världskarta.
"Du kan ju bara tänka dig vilka rubriker det blir på hatsajterna. Inte nog med att de stjäl våra läsare, de rapporterar sanningen dessutom", väser chefen.
"Nu gör du såhär", fortsätter han. "Med tanke på dessa skriverier så sätter vi in det tunga artilleriet. Moteld. Skriv ett reportage om John Hron, han som dödades av nazister. Det är färskt. Inte ens 20 år sen."

Rörande överens avbryter de samtalet och så fort journaliskollegan dragit sig hemåt och Hans suttit och tuggat penna en stund i tänkarstolen så skrider han till verket.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Recension av OpenUp

 

Min objektivitet är obestridlig och väldokumenterad. Genom år av möten med människor och grupper tycker jag mig ha slipat mina sinnen att snabbt urskilja samband och skillnader. Med stark hållning, uppstärkt av lärdomens bälte och med det öppna sinnets medaljong synligt dinglande kring min hals så beträdde jag conventum i Örebro för att berikas ytterligare av nya människontakter. Bland både föreläsare och besökare på "OpenUp" fann jag många gamla kontakter. Gamla minnen spelades upp och jag som blivit ganska så sentimental på äldre dagar fick plötsligt lite smuts i ögat som jag kände mig tvungen att påtala för min närmaste omgivning innan jag teatraliskt gnuggade mina synorgan.

Från hemsidan berättar man vad man står för: 

"Open Up! är en idérik mötesplats för oss som vill förnya debatten om invandring och integration. Vi ser fördelarna i ett öppet samhälle med mångfald."

Spontant blev jag fylld av stolthet och trivselkänslor. Folk som vill göra mer än vad man ombeds för andra människor har min fulla respekt. Speciellt med tanke på situationen i Sverige där vi har tagit oss alldeles för mycket vatten över huvudet i flyktingfrågan. 

Efter att lyssnat på några talare så började jag känna mig lite illa till mods. Aldrig har jag upplevt att man behöver säga så lite för att få en så rungande applåd. Klyschor avlöste varandra och tycktes försätta flera åhörare i extas. Somliga skrattade, andra grät. En person repeterade det talaren sade ständigt nickandes. Hade jag inte misstänkt att det var någon substans eller sjukdom inblandad så skulle jag sagt att han talade i tungor.

Flera grundläggande problem tycks talarna helt ha missat:

Man talar som om man inte förstod var dagens flyktingar kommer ifrån och från vilka förhållanden de lämnat bakom sig. 

Man tycks inte ha klart för sig utbildningsnivån på de som nu kommer.

Det självvalda utanförskapet tycks inte vara något problem - Då kallas det mångfald. Det oönskade utanförskapet är till största del svenska folkets fel.

I samband med OpenUp håller man en internationell marknad. En "Bazaar". Tydligen så anser man att det muslimskt klingande ordet "Bazaar" passar bättre än det världsliga "marknad". 

I pauserna pratade man inte om talarnas nytänkande idéer eller om hur man själv tänkt bidra för att hjälpa till ytterligare med integrationen. Pauserna används istället till att ta selfies,  som delas på sociala medier för att visa andra vilken god människa man är och för att skuldbelägga de som inte deltar.

På facebook så hyllas en av organisatörerna:

"Flera gånger under dagen har jag tårögt lyssnat på fantastiska klokheter och jag går därifrån med tankar i huvudet och frågor till mig själv kring hur vi kan göra mer. Som jag sa till min man på telefon. Det har varit en otroligt bra dag och jag önskar bara att fler av de som verkligen borde höra allt som sprids var där också. Tack."

"Men jag hoppas för ditt  och din själ - att du finns till även för dig själv mitt i allt gott du gör för miljarders andra ????"

"Vad ni gör skillnad!"

"Vilket fantastiskt jobb ni gjort, vilka förebilder - grattis Örebro som vässar bilden av en fantastisk stad ytterligare!"

(Flera inlägg har så mycket som drygt 30 likes. Man tar sig för pannan)

Vill man som kommun eller annan organisation ta del av klyschorna från Catharina Bildt Grap, som under alliansregeringens 8 oansvariga år användes som sakkunnig till integrationsministern så ombeds man boka följande:

"En heldag med tillämpat utbildnings- och samverkansseminarium samt en handlingsplan till ett paketpris om 95 000 SEK (exkl. moms)."

Partnerskap med OpenUp kan tecknas:

"Partnerskapet finns i två olika paket. Vill du tala mer om dem hör du av dig till Brittinger Örenius på 070-3165297."

Biljettpriset till OpenUp kostade 450 kr.

Som jag började bloggen: Genom år av möten med människor och grupper tycker jag mig ha slipat mina sinnen att snabbt urskilja samband och skillnader. Det här känner jag igen: Det här är vad jag tidigare upplevt på sektmöten eller på värvningsmöten för pyramidspel. 

Via "Next stop you" Vill man dessutom sälja ännu fler utbildningar för hundratusentals kronor, där 10% går till OpenUp. (en vanlig procentsats inom sekter.)

Man blir illa berörd. 


Birgitta Folenius. En annan av agendaförsvararna på NA

Dagens NA trummar igång denne relik redan vid första anblicken. Min ryktbara förmåga att rota fram osanningar är ibland lika iögonfallande som när ett a-klassat tryffelsvin fått vädring på denna dyrbara fungus. Idag är det en av de godhjärtade underhuggarna vid namn Birgitta Folenius som står för den för NA så karakteristiskt urusla journalistiken.

http://na.se/nyheter/orebro/1.3254888-sandeep-har-sokt-700-jobb

Artikeln handlar om en person från Indien. Enligt honom själv (och jag har ingen anledning att misstro honom) så har han goda betyg och fina vitsord dokumenterade. Problemet att få ett jobb, trots att denne person sökt 700 stycken, beror på hans namn. Det är inte svenskt. Redan under utbildningen började vedermödorna: "Utbildningen var tuff. Som invandrare behövde jag vara mycket bättre än andra, det visste jag". När sedan utbildningen avklarats så söktes 600 arbeten
under ett halvårs tid. Han lyckades få till stånd en anställningsintervju.

Redan här kan man dra öronen till sig. 600 ansökningar? 1 intervju? Det låter ju som om det är någonting som är fel och som är återkommande. Vad är det troliga: Att 600 svenska företag inte vill anställa en duktig, högutbildad indier som läst på KTH eller att det är någonting i själva ansökningsprocessen som misslyckats? Eller är det ren lögn att han sökt 600 arbeten och vad skulle isåfall vara målsättningen med det?

Jag gräver vidare och tar en titt på den gode indierns facebooksida. Den ser ut som det brukar. Han delar lite bilder och bilderna kommenteras. Dock så kommenteras alla bilder av hans släkt eller andra personer från hans hemland. Ingen kommentar är på svenska. Han tycks alltså inte ha något svenskt kontaktnät som kan vara nödvändigt för att få jobb inom hans yrkesområde. (Jag känner inte till hur det fungerar inom hans område). Kanske kan det vara så att han är oförmögen att skriva ett "säljande" personligt brev och ett CV?

Här vill åtminstone Birgitta Folenius göra gällande att 600-700 arbetsgivare är rasister. Ingen skuld bör läggas på denna individ trots att det uppenbara är att en stor del av ansvaret bör ligga där. Folenius gör ingen vidare djupdykning av detta. Oemotsagd får indiern spekulera om varför han inte får något jobb. Skulle det visa sig att ansökningarna skickats ut skrivna med tushpenna på en bit kartong på Punjabi så skulle ju hela artikeln genast fallera.

På hans facebookbild har han klippt in logotypen för en kampanj som heter "OPEN UP". Det är en av NA ivrigt påhejad kampanj som handlar om just detta. Ett mångfaldsprojekt, helt i linje med tidningens agenda. Det här kan inte vara en slump.

"Sverige har gett mig en jättefin utbildning, jag vill arbeta och betala skatt här". Folenius artikel når sitt klimax och detta bör givetvis tolkas som representativt för samtliga invandrare.

Kommentatorsfältet i NA censureras när jag påtalar mina fynd.

Äldre inlägg