Dagens skildring utspelades under mellandagarna. Jag kan utan att överdriva informera er läsare om att det bestialiska primatbeteende som jag med mina egna ögon bevittnade försatt mig i något som enklast kan beskrivas som en lättare depression där hoppet på mänskligheten placerats i modfälldhetens katakomb. Vivalla är ett svenskt idyllområde, vilket också beskrivits i den kända humorserien "Svensson Svensson". Det är under min resa dit som följande episod utspelade sig:

Under intagandet av en lättare sopplunch på smultronstället så kände jag en lättare vibration  mot mitt lår. Det var min bärtelefon som ville påkalla min uppmärksamhet. Rösten i andra änden förklarade att dess tillhörande lekamen nyligen hemkommit från en plats angenämnt nära ekvatorn där viss sällskapssjuka utvecklats och botet på denna åkomma tycktes bestå i ett besök från en författande relik vars text ni nu läser. Hindret bestod av den punsch som det sörplats på och satt manövreringslämpigheten av fordon innanför vårt lands gränser ur spel. Lockelsen av ett mer behagligt rustillstånd via välsmakande brygder från Bengts byffé klampade ner detta hinder lika enkelt som Gulliver kunnat mosa en lilliputt. För att inte spela för tuff så vill jag balansera det hela lite genom att erkänna att jag saknat den gamle mannen en smula.

Resan planerades med tankar på de utlägg som gjorts på bortskämda barnbarn dagarna innan och som dränerat kraften ur djurhuden i innerfickan och därmed givit dess bärare psykologiska effekter såsom förnimmelser om sparande och annat larv. Taxi uteslöts då notan betalts och stadsbuss mot idyllens Vivalla bordades utan större besvär.

Väl på bussen så lade jag märke till två män som satt längst fram på högerraden. Den ene mannen hade en lustig mössa och för årstiden i mina ögon något olämlpliga kläder. En klänningsliknande historia kan säkerligen vara praktisk en varm sommardag på en svettig karl men just denna dag måste den orsakat obehag. Jag hörde inte vad de båda männen samtalde om men jag roade mig med att gissa. Med tanke på den praktiska utstyrseln så kan inte en oerhört hög utbildningsnivå uteslutas så jag fick för mig  där och då att de kanske diskuterade arkitektiska lösningar för staden eller kanske hur Kasparov bar sig åt för att besegra IBM:s Deep Blue. Det slumpade sig så att bussens resenärer enbart var män. Alla vet ju givetvis att Vivallas invånare borde följa statistisken och ha 50% av båda könen. Det var bara en liten anomali jag upptäckte för att roa mig själv den sista biten. 

Plötsligt så börjde den klänningsbärande mannen hytta med näven mot busschauffören, som i detta fallet var en kvinna. Min slutledning såhär i efterhand får mig att tro att han missat sin hållplats. Kvinnan gav svar på tal vilket påverkade stämningen i bussen. Flertalet av de yngre resenärerna gav ifrån sig ljud av hånande karaktär som tycktes trigga den klänningsbärande mannen ytterligare. Efter att ha lämnat sin plats och slagit näven i avläsningsapparaturen tvingades en skärrad busschaufför parkera bussen vid sidan av vägen. Fastän mannen nu gormade ganska så högt så kunde jag inte riktigt uppfatta vad det var han skrek. Blickarna lyste från de andra unga männen i bussen. Jag kan nu i skrivande stund faktiskt konstatera att de var väldigt lika varandra till utseendet. Samma anletsdrag: Utstående ögon och tänder. Ett lätt överbett och med velociraptorformade kranier. Samma humor tycktes de också ha, då någon började göra klickljud med munnen vilket föranledde en hel symfoni av klickande och kluckande från de andra resenärerna. Jag minns att jag tänkte för mig själv att dagens svenska ungdomar måste känna sig oerhört understimulerade av en enkel bussfärd på 15 minuter.

Det var nu det hela spårade ur. Det praktiska med klänning skulle nu visa sig ytterligare. Mannen grep tag i kvinnans hår och slet henne ur förarsitsen. Välriktade knytnävslag, metodiskt avvägda för att oskadliggöra bytet på bussens golv, delades ut. Vinkeln i slagen och kroppens positionering säkerställde att kraften från hela den grova kroppshyddan utdelades via knogarna från den knutna näven. Det här hade han gjort förr. Varje slag föranledde ett högre hejarop från de övriga i bussen. Genom att ta spjärn mot ledstången i bussen så började de nu förvildade ungdomarna sparka ut bussens fönster.  De hängde klasvis i ledstången som klarade kraften. En person försökte slita loss nödöppnaren, som tycks vara någon slags glasskärare,  från bussens vägg. Dock misslyckas han då upphängningsmekanismen tycks ha något slags barnlås. (Ett barnlås är konstruerat så att det  krävs att man uppnått en viss intelligensnivå som vanligtvis inte ett barn besitter för att finna lösningen. Även om just den personen som gav sig på problemlösningen misslyckades just i det här enskilda fallet så är det med största sannolikhet en ren tillfällighet. Någon av de andra velociraptorkraniebeprydda svenska ungdomarna hade givetvist klarat av det.)

Klänningens mysterium löstes. Våldtäkten inleddes då klänningen dragits upp i all sin enkelhet och blottat det glödgande spjut den skylde. Reaktionen från de övriga i bussen blev en ökad agressivitet. Jag fick värja mig mot deras vita handflator som de försökte greppa tag i mig med. Inte förrän jag visat tandraden och gett ifrån mig ett väsande ljud backade de undan. Men sänkta huvuden pressade de sina hakor emot deras egna bröstkorgar för att skydda halsen under reträtten. Jag såg min chans till flykt under denna reträtt då flertalet dessutom fastnat i sig själva då de försökte ta sig ur sina byxor. Mellan blottade kön, klickljud och homosexuella våldtäkter undslapp jag utan större besvär, sånär som på ett kraftigt bett i min högra vad. 

Jag är skärrad men mår bra. Busschauffören överlevde med nöd och näppe och kan läsa om detta i tidningen där det hela beskrivs som ett "Pojkstreck". Lösningen tycks unisont peka på flera fritidsgårdar.

Dagens ungdom.