Det befruktningsorgan som stångas med innanhinnorna på en halvkänd svensk ledarskribent mäts i flertalet decimeter i dess praktfulla tillstånd. Den bultande toppen är både av godo och av ondo då dess utformning både stimulerar prostatan på ett alldeles utomordentligt behagfullt sätt samtidigt som den likt en hulling karvar ur både ledarskribentspillning och homosapiensblod. Det hjälplösa stycket som i denna akt så snöpligt infunnit sig på grund av det klassiska misstaget, nämligen att han varit på fel plats vid fel tillfälle, agerar mottagare under denna brutala blåmannased. Samtidigt har han lite svårt att sammanfatta sin egentliga ståndpunkt.  Det som först uppstått genom ett tvång har snabbt blivit semifrivilligt. Ett fåtal minuter in i övergreppet kommer han på sig själv med att erbjuda förövaren både inbjudande motjuck och strategiska stimulansknip. Det vackraste av två världar möts i denna gränd vid detta tillfälle. Spottloskorna i nacken ger sköna rysningar. Samtidigt eggas skribenten ytterligare av vetskapen om att denne best kan ha planerat att strypa sin leksak för kvällen då ejakulationen gjort att intresset för isterbuken svalnat av. När han försiktigt försöker snegla på barbaren för att avläsa om hans medgörlighet skänkt tillfredställelse i den mörka gränden går endast tandraden bestående av svensk praktikertjänsts proffslagningar att urskilja. 

Berikad av klassisk kultur från fjärran lämnas skribenten en plånbok, en mobiltelefon och ett par liter blod fattigare i sina trasor . Vittnen, som först misstagit skribenten för en jämrande skabbräv, kommer till undsättning då vilden tagit till flykten. Den tycks på något sätt ha begripit att dess handlingar varit av sådan natur att värdfolket skulle kunna ifrågasätta dess legitimitet - trots nyadelstatusen den dubbats med.

Alla lämnar enstämmiga uppgifter angående signalementet på vildjuret. Alla utom ledarskribenten. Även om han själv sett gärningsmannen, som var svart som natten, bäst av dem alla så vill han ändå inte utesluta att han och samtliga vittnen minns fel och det i själva verket kan ha varit en vit svensk förövare. Åtminstone så skulle det lika gärna ha kunnat varit det. Ingenting pekar ju på någonting annat.

Någonstans på ett asylboende sitter det en femtonåring i trettioårsäldern som flytt hela vägen till Sverige från krigets Danmark. Med ett ansiktsuttryck som avspeglar stor förundran försöker han knäcka koden för att låsa upp en mobiltelefon. Han misslyckas med att finna upplåsningsmönstret och det brinner till i skallen på den av naturen så lättretade varelsen som snabbt kastar mobilen i väggen ackompanjerat av diverse klickljud.

På ett sjukhus tas en skribent om hand och tack vare det så ökar Sveriges BNP ytterligare. Detta innebär enligt skribenten att vi blir rikare och rikare.

Slutet gott, allting gott.

Av Gästhistorieberättare: Don John Bulzikevich, Pederastiprofessor