Vill härmed delge de outgivna ord som jag funnit nedskrivna av min gode vän Geronimo. Det är efter rådfrågan av hans famlij som följande för första gången publiceras:

"Stadens zigenare, nu som då, fann sig i att bli kallade just det. Det kan också vara så att de rent av struntade i vad de kallades - Speciellt av oss ickezigenare. Runt gummidoftande lägereldar slöt vi upp med skumrasket för att göra gemensam sak av firandet av natten och friheten. Vi lite på vår kant och de lite på sin kant. De kvinnor som i livets lotteri fötts med för ögat lite mer angenäma anletsdrag fann det naturligt att svänga sina kroppar utmanande till allmän beskådning. Vi alla skanderade "hoochie koo" och stampade i takt till  musiken. Förstklassig systembolagsdryck blandades ut med halvjästa försök till plagiat av just dessa. Plastmuggar skålades i medhavda glas, om blandningen inte dracks rakt ur tunnor via våra törstiga läppar eller skitiga nävar. 

Det var i dessa miljöer som jag blev den jag är idag. Självklart trivdes vi i varandras sällskap. Skillnaderna fanns där och det var ingenting som vi behövde stöta och blöta där och då. Tiden kunde istället användes till att ha trevligt. När söndagen infann sig så behövde vi alla tid till att tillnyktra. Vi hade våra jobb och gå till och de hade sitt bondfångeri. Kanske hade redan deras barn dessutom rekat av lämpliga tillslagsplatser för nattliga besök den kommande veckan. Ingen brydde sig. Försäkringspremierna var låga och fotoalbum fanns aldrig någon anledning att stjäla. Lämnade man dörren olåst så fick man behålla alla fönster intakta. På fredagen festade vi som vanligt. Vi lade grunden till vårt välrenommerade multikultisamhälle. Då som nu så fick de leva som de ville. Vilka var vi att komma och döma och tillrättavisa? Vad vi var stolta."