"Gathörn vars skuggor kastar sig handlöst över de pedestrianer som så ovetande kunde passerat. En grupp gideoniters ofredande av en försvarslös pensionär med dennes alldeles egna hygnometer kanske äger rum. Leendet från gathörnets våldsförflutna ande hade synts självlysande, om någon sådan hade funnits och om något sådant hade skett. Förväntansfullt hade den fått se de gudsfruktiga måtta slag mot den stackars huginotten. Bartolomeinattens repris kunde återuppspelats med slående likhet med originalets skeende. Med barns skrik, doft av nedbrunna bilsäten och samhällets kollaps som ram till detta verk så have vi bara med hopplöshetens förtvivlan kunnat se på.

Det hat som då krävts. Det vanvett som då inte stoppats. Det kunde vi aldrig förstå... "

Så inleds den hemska trilogin "Det var vi som visste" (utgiven av Bulang & Ropandé förlag 1977-80) om samhällets förfall och underskattningen av gideoniternas dolda kamp, av min gamle vapendragare: Geronimo Jaeger. 

När jag bläddrar igenom det verk som gett upphov till så mycket funderingar kring mitt eget liv så slås jag av att kampen mot dagens problem ändå inte är avgjord, även om det ska erkännas att ondskans lakejer är i kraftig favör. Dåtidens visselblåsare var precis lika modiga som dagens. Tidens test gav rätt till den som hade rätt.

För Chelsea Mannings skull

För Edward Snowdens skull

För Monica Lewinskis skull

För Geronimo "Tutu cojones" Jaegers skull

Så förklarar jag bloggen åter öppnad.


Nu kör vi.