Hans väcks av ett oljud i trapphuset. En bekant röst förklarar sin igenkännelse då hörseln och synsinnet etablerat en magisk duo tillsammans och frambringat lösning på mysteriet då Hans försiktigt smyger sig fram till dörrens titthål. Det är nästan så att Hans känner sig som en spion när han står där, "eller åtminstone en journalist", tänker han innan även hjärnans minnescentrum påslagits denna tidiga novembermorgon och erinrat honom att han faktiskt arbetar som just journalist. 

Det är Bengt som ligger och fäktas med sina demoner under dryckespåverkan, iklädd en ljus skjorta med ett vomage över bröstkorgen nästan utformat som en slips. Bengt och Hans är gamla klasskamrater. De gick på "poppens" tillsammans. (Poppius journalisthögskola). Den första tanken som slår Hans är att genast återgå till sin bäddsoffa. (Han har ju inget sovrum då han upplåtit det från början tilltänkta sovrummet till arbetsrum). Sedan kan man få för sig att det är samvetet som vinner brottningsmatchen över latheten men det är snarare så att det åter är hjärnans minnescentrum som utgör vetot för handling då han påminns om att han är en anständig människa med korrekta värderingar. Att Bengt ligger där nerspydd och troligtvis nerskiten kan ju mycket väl bero på att han dövat smärtan som samhället påfört honom. Sedan slår det Hans att här kan det utföras en samhällstjänst samtidigt som det skördas material för flertalet artiklar eller åtminstone något att berätta för kollegorna på nästa redaktionsmöte. Samhällskämpen lägger in en inte alltför stark mintpastill i överläppen och ger sig ut i trapphuset för medborgarundsättning. 

"Är det du Hasse Hin håle!", vrålar Bengt och påminner Hans om en ganska så svår tid.

Hin Håle svarar motvilligt jakande men svaret uppfattas inte då den nerspydde svimmar av och blir liggandes helt livlös. En gång hade Hans ett "riktigt" jobb. Där hade de en så kallad "kick off" där de lärde sig hur man ska handla i situationer som denna. Det var en bra kickoff, minns Hans. Inte så mycket sprit eller tävlingsmoment. Nu gäller det trots brister i muskelstyrka att försätta det av samhället så plågade stycket i position där luftvägarna frigörs. Detta klarar Hans utan större bekymmer sin fysiska kapacitet till trots. Hans sitter bakom den undsatte då ett ljud, som påminner om ljudet av den ångmaskin han lekte med som barn innan den beslagtagits av hans far, hörs svagt men tilltagande. En vind känns smekande men klart mot Hans lår trots att utgångsvärmen uppgår till människoljumma 37 grader och kommer från Bengts tarm. Vindens förväntade stank når Hans näsa och under cirka ett dussin sekunder tuffar trofast ångmaskinen på medans Hans börjar ångra sitt engagemang i denne lorthög. Hans drar en lättnadens suck när det tycks vara över. Maskinen återtfår dock sin styrka för ytterligare  sanitär plåga i några rejäla efterskalv som dessutom tycks triggat viss vulkanaktivitet och materia lämnar kratern explosionsartat. Hans konstaterar att Bengts en gång så spänstiga ringmuskel plötsligt givit vika för trycket från tarmpaketet. Han beslutar nästan omgående att inte ta tillfället i akt för att utnyttja situationen utan ringer efter hjälp. Ambulansen är snabbt på plats och Bengt forslas droppandes ut från trapphuset. 

På redaktionsmötet berättar Hans stolt för kollegor om sin samhällsinsats innan han abrupt avbryts av en kollega  just innan den förväntade lagerkranskröningen.

"Vänta nu. Det där är ju Benke. Han fick ju sparken från Nyhetsportalen Norr redan 2010 för att han försökte sprida rasistisk propaganda. Jag tror att den jäveln avsåg publicera en text där han undersökt kvaliteten på en SFI-utbildning. Han fick sluta med omedelbar verkan"

Som en påminnelse till sig själv så tänker Hans att han måste fortsätta göra som han blir tillsagd. Blir man sparkad från EN tidning så får man ju trots allt sparken från SAMTLIGA tidningar i hela Sverige, precis som Benke. Benke blev av med jobb, familj  och vänner och sökte trösten i flaskan. 

"Fascistsvin", väser Hans motvilligt till kollegornas gillande nickningar.