Hans ska få besök av en journalistkollega. Panikslaget så rantar han runt och piffar och plockar avskrap. Äppelskruttar och tomma risifruttiförpackningar avlägsnas och placeras försiktigt på toppen av den överfulla sopkorgen under diskbänken. Likt en fånges iver att gömma smuggelgods i sin fängelsecell då en oförberedd kontroll dragit igång som i de amerikanska filmer vi ser så kastar han sig runt i sin bostad halvt ostrukturerat med en disktrasa och avlägsnar fläckar. Hans är alltid ute i sista stund.

När väl besöket dyker upp så har han hoppat i ett par manchesterbyxor och dragit på sig en cardigan över brynjan.

"Stig på, stig på, angenämnt.", utbrister han så kärleksfullt han förmår när kollegan kliver över karmen med en lätt doft av svett och bakfylla.

"Ja vi kanske kan samtala i mitt skrivarrum", fortsätter han och försöker få det att låta som tanken just slagit honom.

Hans "skrivarrum" är inrett som ett bibliotek. Gamla böcker har trots rena rama bortskänkespriser prutats ner ytterligare och placerats i bokstavsordning efter författarnamn i förvaringsmöbeln. Några väl valda klassiker med anknytning till dagens samhällsproblem är framtagna och ligger noggrant placerade på ett bord i ek. Hans har inte läst en enda av böckerna. Från närmsta kiosken har han köpt den billigaste ciggaren som han antänt och gått runt med i rummet vajandes från ena handen samtidigt som han med den andra tagit ett ålgrepp runt den lilla näsan så pormaskarna mosats tills han tröttnat och bedömt att åtminstone viss rökdoft har satt sig i väggar och möblemang. Själv röker inte Hans. Han får en sån infernalisk hosta. I ett skåp står whiskysorterna som han hört kollegorna prata om. Det sved lite i lädret under införskaffandet men eftersom det var en engångskostnad så bestämde han sig att han fick leva med det. Hans dricker ju inte. Öl kan han plåga i sig för syn skull i offentliga sällskap eller på twitterbilder. Det smakar nästan som julmust försöker han intala sig.

I ena hörnet av rummet står en stor fåtölj. "This is where the magic happens", skrockar Hans. Det är nämligen i den fåtöljen han tvingar ner sig själv när han låtsas tänka. Inför verkställandet av beställningsuppdragen han tilldelas från sina chefer så brukar Hans sätta sig en stund i denna fåtölj och tugga lite på en penna. Vanligtvis sker detta till ljudet av "Redemption song" eller någon Bob Dylan klassiker i bakgrunden. I bilen lyssnar han mest på Linda Bengtzing.  Hans intalar sig själv att han är en riktig "murvel".

Hans erhåller ett telefonsamtal som gör att han måste lämna sin gäst ett ögonblick. Det är chefen.

"Den här lilla gruppvåldtäkten du skulle rapportera om, vi struntar i den", säger chefen bestämt.
"Lilla? De var ju 8 st och offret ådrog sig fruktansvärda....", piper Hans innan han avbryts av chefen.
"Det var inte utfört av svenskar som vi först trodde. Enligt mina källor var det innevånare från afrikas horn det var frågan om. De har inte ens svenskt medborgarskap".
"Ojoj då förstår jag", utbrister Hans samtidigt som han försöker lokalisera "afrikas horn" på sin världskarta.
"Du kan ju bara tänka dig vilka rubriker det blir på hatsajterna. Inte nog med att de stjäl våra läsare, de rapporterar sanningen dessutom", väser chefen.
"Nu gör du såhär", fortsätter han. "Med tanke på dessa skriverier så sätter vi in det tunga artilleriet. Moteld. Skriv ett reportage om John Hron, han som dödades av nazister. Det är färskt. Inte ens 20 år sen."

Rörande överens avbryter de samtalet och så fort journaliskollegan dragit sig hemåt och Hans suttit och tuggat penna en stund i tänkarstolen så skrider han till verket.