Ljuset från den mörka gränden

Den skribent som utsattes för ett bestialiskt fortplantningsförsök av en man blå som bläck ligger återigen på stadens sjukhus. Denna gång är det i svåra plågor. Endast minnen av själva akten lugnar honom. Det har gått 15 månader sedan sist. Han minns att han aldrig kännt sig så ren förut. Han tog inte en dusch på flera veckor efteråt. Det fåniga flin som framkallas av förnimmelserna från den ljuvliga gränden byts abrupt ut mot en zigensk skräckgrimas - Ni vet en sådan där efterbliven tokgrimas där de skjuter ut underkäken och gör skrämselljud som kan användas som undanmanöver då de exempelvis ertappats med en stöld. 

"Ni är ju alldeles vidöppen, karl!" utbrister en sjuksköterska förtjust. Hon tvingas gnugga sig i ögonen en extra gång för att verkligen försäkra sig om att hon såg rätt. Hon tyckte sig se ett sköldpaddshuvud tittade ut ur skribentens anal för att sedan snabbt befästa sig i sitt trygga skal, som i detta fallet är lögnspridarens tarmar. Fortifieringen fortsätter samtidigt som flera sjuksköterskor försöker avlägsna vidundret med hjälp av både lockljud och personalrummets skohorn. När hoppet nästan övergett den allt större bnp-höjar-skaran så sker miraklet. Ut ur ljugarkungen kastar sig en varelse med tre ben. Avkomman från det bästa av två världar väser åt den tappra förlösartruppen och de ryggar tillbaka. Skäggväxten rafsade med sig det mesta från tarmen, men när det lilla skapelsen torkar rent ansiktet framgår det genast att en albino är född. Innan de vet ordet av så biter odjuret otacksamt av den navelsträng som närt honom och som uppenbarligen tärt skribenten. Den lyster som varit så karaktäristisk för samhällsfienden hade upphört. 

Mångfaldsprodukten tar till flykten. Det tredje benet släpar i marken och lämnar efter sig lukt av gammal hederlig gubbkuk. I sjukhusets korridorer springer den nyfödde sedan med en klase bananer som den fått med sig från personlarummet. Den lyckas fly. 

När de sjuksköterskor som tagit upp jakten sedan återvänder till skribenten finner de honom i fosterställning. Lugn och trygg så smuttar han och smågullar med sin ände av navelsträngen och mandomshinnan. Den stolta fadern beger sig hemåt. Han har ju inte tid att ligga där när han kan vara i Vivalla och hetsa upp moben.

Fortsättning följer.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Open Up - vedervärdigheterna fortsätter

Som en passpartou omfamnar min toalettring det preliminära program som skrivits ut och sänts till mig. Som ett hån lägger den sig på tvären i säkert skydd från vattnet då jag krampaktigt drar i spolningsanordningen. Flertalet av  de vedervärdiga talarnas glada ansikten ger sig åter till känna och jag tvingas återsvälja både lunch och frukost. Det är dags för Open-Up igen. De snudd på religiösa utsugarna ska åter samlas för att samtala om hur duktiga och öppna de är, samtidigt som de säljer biljetter till likasinnade (eller åtminstone till folk som vill visa sig i "rätt" kretsar). Priset denna gång landar på 3000 svenska kronor. En sådan summa skulle kunna sparat både höfter och knän på de svenska pensionärer som var dag ger sig ut på våra livsfarliga gator med sina hoppfulla aluminiumdrömmar som drivkraft. Att böja sig för att plocka upp 3000 burkar är inget lätt jobb. Det är inte som att sitta utanför Ica med en mugg och ropa "hej hej" hela dagarna och bli serverad.

Ni kan räkna med mig kära läsare. Förklädd till neger så tänker jag precis som förra året kliva rakt in utan att betala och utan frågor för att på bästa sätt kunna framföra  ytterligare en recension till er.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

En sann historia som sänts till mig.

Det befruktningsorgan som stångas med innanhinnorna på en halvkänd svensk ledarskribent mäts i flertalet decimeter i dess praktfulla tillstånd. Den bultande toppen är både av godo och av ondo då dess utformning både stimulerar prostatan på ett alldeles utomordentligt behagfullt sätt samtidigt som den likt en hulling karvar ur både ledarskribentspillning och homosapiensblod. Det hjälplösa stycket som i denna akt så snöpligt infunnit sig på grund av det klassiska misstaget, nämligen att han varit på fel plats vid fel tillfälle, agerar mottagare under denna brutala blåmannased. Samtidigt har han lite svårt att sammanfatta sin egentliga ståndpunkt.  Det som först uppstått genom ett tvång har snabbt blivit semifrivilligt. Ett fåtal minuter in i övergreppet kommer han på sig själv med att erbjuda förövaren både inbjudande motjuck och strategiska stimulansknip. Det vackraste av två världar möts i denna gränd vid detta tillfälle. Spottloskorna i nacken ger sköna rysningar. Samtidigt eggas skribenten ytterligare av vetskapen om att denne best kan ha planerat att strypa sin leksak för kvällen då ejakulationen gjort att intresset för isterbuken svalnat av. När han försiktigt försöker snegla på barbaren för att avläsa om hans medgörlighet skänkt tillfredställelse i den mörka gränden går endast tandraden bestående av svensk praktikertjänsts proffslagningar att urskilja. 

Berikad av klassisk kultur från fjärran lämnas skribenten en plånbok, en mobiltelefon och ett par liter blod fattigare i sina trasor . Vittnen, som först misstagit skribenten för en jämrande skabbräv, kommer till undsättning då vilden tagit till flykten. Den tycks på något sätt ha begripit att dess handlingar varit av sådan natur att värdfolket skulle kunna ifrågasätta dess legitimitet - trots nyadelstatusen den dubbats med.

Alla lämnar enstämmiga uppgifter angående signalementet på vildjuret. Alla utom ledarskribenten. Även om han själv sett gärningsmannen, som var svart som natten, bäst av dem alla så vill han ändå inte utesluta att han och samtliga vittnen minns fel och det i själva verket kan ha varit en vit svensk förövare. Åtminstone så skulle det lika gärna ha kunnat varit det. Ingenting pekar ju på någonting annat.

Någonstans på ett asylboende sitter det en femtonåring i trettioårsäldern som flytt hela vägen till Sverige från krigets Danmark. Med ett ansiktsuttryck som avspeglar stor förundran försöker han knäcka koden för att låsa upp en mobiltelefon. Han misslyckas med att finna upplåsningsmönstret och det brinner till i skallen på den av naturen så lättretade varelsen som snabbt kastar mobilen i väggen ackompanjerat av diverse klickljud.

På ett sjukhus tas en skribent om hand och tack vare det så ökar Sveriges BNP ytterligare. Detta innebär enligt skribenten att vi blir rikare och rikare.

Slutet gott, allting gott.

Av Gästhistorieberättare: Don John Bulzikevich, Pederastiprofessor

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Nerikes Allehanda "tvingas" banta.


Även om jag själv och många med mig beräknat att dryga 20 arbetstillfällen skulle ryka från Nerikes Allehanda så känner jag mig tillfreds med vetskapen av att åtminstone 18 av samhällsfienderna kommer entledigas. Jag skulle nog vilja kalla det för utomordentligt goda nyheter. Detta föranlädde också att en finare flaska i min lilla amatörsamling lämnades korklös till mitt näst största organs, vägandes uppskattningsvis ettusenåttahundra gram, stora fasa.

Gissningsleken berörande vilka avskum som kastas ut i verkliga livet där den första faran består i ett besök runt knuten till Arbetsförmedlingen är i full gång. Att som första utpost i fortsättningen på deras beklagliga liv hamna på vad som närmast kan beskrivas som en gormargrop av bazaarkaraktär där skrikande barn i 0-45årsåldern tillsammans med övrig släkt försöker matcha det tecken som tryckts på nummerlappen med symbolen på tavlan för att få den obligatoriska diagnosen som fullkomligt oanställbar utställd kan nog bli för mycket för de vilsna själarna.

Personligen så är jag övertygad om att åtminstone "den debile" sitter säkert. Hans martyrskap skapar tillräcklig trafik på ledarsidorna på nätet där de på något sätt måste finna nya intäkter då allt färre vill betala för att få politisk propaganda av extrem karaktär hemsänd till brevlådan. Beträffande "kvotösen" är jag dock inte lika säker. Med anledning av att hon troligtvis just kvoterats in så faller det sig naturligt att hon får gå på landgången. Att hennes alster inte helt ovanligen beskrivs som "en niondeklassares första stapplande steg" gör troligen inte hennes chanser bättre. Å andra sidan är det ju oklart vilken anställningsform hon innehar och vad lönen består i, om nu sådan utbetalas överhuvudtaget som tack för hennes hafsverk och vem som nu kan tänkas stå för denna ersättning.

Det blir med spänning vi fortsätter följa detta!

Kampen fortsätter.

Män är djur

Evelina väcks av det förskräckliga ljudet från hennes alldeles egna mobil som hon köpt för helt egna pengar. 

- Det är dags att gå upp nu, säger en skör mansröst på närkingska.

Det är samma röst som så många gånger förr jagat upp den lilla kvotösen för att påminna om att hon måste utföra sina vuxna plikter som hon åtagit sig i form av ett anställningsavtal på Närkes största tidning.

- Din ledare ska vara inne snart, påminner han lika vänligt som vanligt.

- Ledare? utbrister Evelina

- Ja, din krönika?

- Vafan snackar du om, väser en nu märkbart irriterad kvotös.

- Din uppsats, Evelina. Uppsatsen som vi ska ta in i tidningen.

- Jahaaaa, men säg det då för sjutton gubbar och arton gummor! utbrister hon igenkännande. Nu är hon vaken och hjärnan har påkopplats och hon minns allting helt klart: Hon skriver uppsatser åt Närkes största tidning, "for a living", som hon brukar säga.

De båda kommer överens om dagens ämne och material har mannen med den vänliga rösten redan mailat henne så att hon inte behöver utföra research själv. Hon har nämligen lite svårt för just den biten. Ska hon välja ämne själv så brukar dessutom de flesta texterna handla om hennes mormor.

"Att alltid män ska bestämma vad jag ska göra. Vi lever i männens värld", tänker hon för sig själv samtidigt som hon drar av ett rejält dånande tjut som ska föreställa en trotsig suck så att hela grannskapet kan höra hur den kraftiga mensvärken hellre gjort att hon skjutit sig själv i huvudet än stigit upp just den här morgonen. 

"Män, de är som djur, förresten", tänker hon innan minnesbilder radas upp på olika djur och plötsligt vänder humöret och hon utbrister i ett gapskratt. Hon kommer att tänka på den lille söte Herr Nilsson från Pippi Långstrump-filmerna. Evelina flyger upp sjungandes på ledmotivet till tidigare nämnd film och studsar upp och ner i sängen tills ilskan tar över igen då hon nu påminns om de förkastliga delarna av historien där Pippis pappa omnämns som "negerkung".

Ytterligare påmind om den orättvisa som det innebär att ha utrustats med en fertil livmoder så hasar hon sig iväg till sin dator, ackompanjerad av ytterligare primalskrik. Nu är det dags att skrida till verket och få ihop de där raderna. Det brukar sällan bli bra så kraven är inte höga. Tydligen så har lycksökare från Afrika betett sig som förväntat på Örebros största badhus. De har inte nöjt sig med att onanera i grupp och bajsa i basängerna, utan har nu också gett sig på unga tjejer som de antastat helt öppet. De oblyga afrikanerna har således gett uttryck för vad varenda man egentligen står för. Skillnaden är att svenska män  lägger band på sig - eller åtminstone inväntar rätt tillfälle. "Män är tamefan djur", väser hon för sig själv ytterligare en gång och förstärker insikten med en liten lätt nick. 

I halv affekt med en queen size redbull vid sin sida så skriver hon sin text där avundsjukan lyser igenom. Hon minns själv hur hon brukade springa runt på "Strömpis" och tigga stjärtnyp. Att hon blivit både oantastad och ouppmärkssammad så många kvällar igenom bland svenskfödda mansdjur tycks ha satt sin prägel på kvotösen och möjligen utvecklat den avsky som nu dagligen avspeglas i Närkes största tidning.

"M V G", utbrister Evelina glatt och smattrar fram en trumvirvel på sitt skrivbord när hon klickat på "send" till sin uppdragsgivare. Samtidigt så kommer hon på att hon hatar trummor. De flesta "trummisar" är ju män.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg

Nyare inlägg